Markarbeten 1

I augusti väntar intensivt umgänge med både vänner och barnbarn men just nu får vi bara ströbesök. Vi passar därför på att genomföra en del större projekt. Det första är att åtgärda gången upp till gäststugan och snickarboden. Den är ganska brant och när det regnar gräver vattnet djupa rännor i gruset.

Vi väljer att bygga en åsnestig. Jag tjärar de blivande sättstegen med äkta trätjära

och Johan fäster dem i marken med armeringsjärn.

Med min koreanska hacka tar jag bort allt ogräs från stigens kanter. Johan letar upp lämpliga kantstenar. På med kompakterbart makadam. Det börjar arta sig – men de vita och gula azaleorna på gången vänstra sida säger att de vill ha något slags sällskap på höger sida. En odlingsbädd förbereds


och vi far till Zetas där vi fastnar för

Rhododendron Knap Hill 'Persil', blommar i juni med stora vita blommor med gul och olivgrön mitt, får fin höstfärg innan bladen fälls, blir 1,5 meter hög och har mycket god härdighet;

Rhododendron viscosum 'Sommerduft', stjärnformade vita blommor med långa vita ståndare i mitten av juli, starkt doftande, lövfällande, blir 1 meter hög och har mycket god härdighet.

Vi klär odlingsgropen med en rejäl markduk och fyller den med rhododendronjord och barkmylla innan vi planterar nykomlingarna.



Och så här blev resultatet!

Tack för alla uppmuntrande och intresserade kommentarer till förra inlägget om våra bin! Lovar att berätta mer om biodling vartefter som vi sköter om dem. Om du har allvarliga planer på att skaffa bin är mitt bästa råd att söka upp en lokal biodlare och bli dräng hos honom (det är oftast en man!) under ett odlingsår. Teorin kan man lära sig på en biodlarkurs som anordnas av många studieförbund men det praktiska måste man lära sig genom att se och göra.

Bina har kommit hem!

Det har burit emot att blogga om den egna idyllen sedan händelserna i fredags. Nu har jag bestämt mig för att samla trädgårdstankarna samtidigt som jag bojkottar alla media som cyniskt och sensationslystet fungerar som villiga förmedlare av mördarens egna texter och bilder.

I torsdags fick vi äntligen hämta våra bisamhällen! De levererades i de här gulvita lådorna


och nästa morgon var det dags att lägga på utbyggnadslådorna så att de kunde börja flytta in i våra egna kupor som har andra mått.


Bina är av rasen Apex mellifera carnica, gråa krainerbin. De är snälla och mycket flitiga, satte genast igång att inventera traktens nektargivare. De gillar som väntat alla kryddväxter som blommar just nu och särskilt gärna pilar de runt i kryddtimjanhäcken runt vår uteplats. Bolltistlar verkar också vara särskilt smarriga, både humlor och bin är tokiga i dem.


Ikväll inspekterade Johan kuporna och kunde konstatera full aktivitet i utbyggnadskuporna.


Vi räknar inte med att hinna få någon honung att tala om i år men en eller annan bit honungsdrypande vaxkaka ska vi nog kunna nalla åt barnbarnen när de kommer om två veckor!

En ros för Norge

Avbrott i trädgårdslunken

Tack vare bussiga grannar har vi kunnat lämna trädgården och växthusen och resa till Gotland. Vi har hälsat på hos släkt och vänner och kunnat konstatera att gotländska hus har väldigt vackra fönster! Vår "svärmormor" är nybliven ägare till en gammal gård med restaureringsbara fönster:




En god vän bor i ett hypermodernt hus där jättefönster fångar in andlöst vackra omgivningar:


Här kan du se fler bilder från detta fantastiska hus!

Väl hemma igen njuter vi av skördar från trädgård och skogar men också av blomning. Det är malvornas tid


och rosornas månad.

Besök i trädgårdsförrådet

När Johan skulle hämta gräsklipparen möttes han av en orädd och nyfiken krabat i full färd med att inspektera vårt trädgårdsförråd.


Ungen är troligen från vårt flitiga koltrastpars andra kull.


Föräldrarna håller sig ständigt i närheten när vi jobbar i trädgården, undrar hur många insekter de tar under en dag? Hunden reagerar de inte på, de vet att han inte får jaga små fåglar. Däremot motar han gärna bort koltrastens fiender, skator och kråkor.

Surjordsväxterna har snart blommat över. Sist ut är några lövfällande azaleor:

En är ljusrosa

en är rosaröd

och den allra senaste är gyllengul och i färd med att slå ut idag.

Vad ett litet impulsköp kan leda till...

Vi for till Zetas för att skaffa en ersättare för en rhododendron som knäcktes av snömassorna i vintras och som inte repat sig. Det blev två lövfällande azaleor, men givetvis gick vi också en runda i andra avdelningar – och föll pladask för

stenkyndel, Calamintha nepeta. Blommar från juni till frosten, doftar ljuvligt, älskas av fjärilar och bin. Perfekt välkomstpresent till våra bin som anländer om en dryg vecka!

På morgonrundan genom trädgården hade jag stannat upp vid stenpartiet, njutit av honungsrosen i full blom ovanför pioner, martorn och nyutslagna fetbladingar.

Men jag konstaterade också att den råddiga framkanten skulle behöva snyggas till. Silverarven och mossfloxen tynar bort och har ersatts av risiga smultron och miniogräs i mängd.

Vi enades om att stenkyndeln skulle passa perfekt i stenpartiets sorgliga hörn och kompletterade med några daggsalvior och en silvervit hängväxt (som vi glömde anteckna namnet på).

Väl hemma började jag rensa i framkanten och försökte gräva några planteringshål. Det gick inte. Det var filt, inte jord, under smultronen. När jag hackat mig ner till den gamla markduken kom ett nät av starka rötter fram. De hade sökt sig under duken och bakvägen i i stenpartiet!

Avsändaren står på berget ovanför jordkällaren.

Jätteaspen miste sju meter av toppen när blixten slog ner i den samma år som vi köpte torpet. Det blev aldrig av att ta bort resten eftersom vi hade fullt upp med att renovera. Åren gick, hackspettarna bosatte sig i stammen och nya kraftiga toppgrenar växte upp. Vårt stenparti har alltså försett den med marknäring!

Inser att vi egentligen borde lyfta bort alla växter och börja om från början men nöjer mig nu med att gräva ur ett ganska stort filtat område, lägga en ny geoduksbassäng och fylla den med några hundra liter prima jord. Muren framför bygger vi om med lite större stenar för att täppa till bakvägen. Stigen upp till honungsrosen förses med trampstenar.

Nu kan stenkyndeln och kompani äntligen få komma hem!

Arbetet tog en hel dag. Så kan det gå när man faller för en impuls. Känns det igen?

Hjälp! Humlestödet har blåst omkull!

En stark nordan drar genom dalen sedan några dagar. Den här synen mötte mig i morse vid femtiden:


När plommonträdet dog för många år sedan lätt vi stammen stå kvar som stöd för några humleplantor. Runt omkring satte vi kantnepeta och påskliljor - det var innan rådjuren stängslades ut från trädgården. Sedan dess har stammen murknat alltmer medan humlen blivit allt frodigare.


Nepetan har tynat bort, påskliljorna blommar snällt varje vår och skräpar sedan till mitten av juli. Smultron och ogräs har invaderat den lilla rabatten. Ett av mina många att-åtgärda-så-småningom-projekt... Men nu krävs alltså en akut insats. Det får bli ett provisoriskt stöd tills i vår när vi kan bygga något bättre innan humlen börja växa. Johan sätter genast igång.





Humlen reser sig åter mot himlen, obetydligt skadad och nödtorftigt uppbunden. Det är inte vackert men det fungerar.


Nu blir det min uppgift att totalrenovera den lilla rabatten och kanske utvidga den. Måste börja med att ta bort allt och tillverka ny jord. Men vad ska jag sätta som sällskap åt humlen? Det här är den enda rabatt som i sin helhet syns från vägen femtio meter bort. Helst vill jag alltså något som fångar ögat från tidig vår till sen höst, blomfärger som syns på långt håll och anslående bladformer ... Extra allt med andra ord!

Förslag mottages tacksamt!

Ibland blir det inte som man tänkt sig...

De här liljorna köpte vi för några år sedan. De skulle bli vita, stod det på förpackningen. Och så blev de knallröda!

Första impulsen var att flytta dem från det ljust pastelltonade sällskapet, men nu har jag vant mig och till och med börjat gilla dem där de lyser i trängseln bland rosor, lavendel, pioner, bolltistlar, rosenplister och oregano...


Första - och största - tomaten på gång! Sorten heter Stupice och är ny för oss.


Även chilisarna artar sig hyggligt. Många står utomhus och tar förstås tid på sig men ett gäng har fått plats i gamla trälådan i lilla växthuset:


Och några 'Peruvian Purple' står i andra gamla lådan. Men oj så sakta den sorten växer!


Den så kallade gräsmattan är nyklippt!


Egentligen är det inte någon gräsmatta utan en örtmatta. Vi har inte anlagt den och vi har inte sått några gräsfrön utan Johan har bara klippt och klippt den ursprungliga ängen som mest innehöll kvickrot, tistlar, hundkäx och lupiner. Nu avlöser de lågväxande örterna varandra från tidig vår: teveronica, gullviva, maskros, smörblomma, vitklöver och många flera. Grön och fin är det hela säsongen trots att vi varken vattnar eller gödslar den.


Just nu är det brunört som dominerar:


Dagens pion är ett gäng med rosa 'Do Tell' i centrum. Till höger gräddfluffiga 'Marie Lemoine'.

En marodör i köksträdgården!

Köksträdgården här i bakgrunden får nattliga besök av en grävling som krafsar efter mask. Det har pågått i en vecka nu.

Längst fram till vänster syns det senaste hålet i odlingarna, här skulle det bli kinesisk broccoli men inte många plantor återstår.

Nu täcker vi med nät eller fiberduk och håller tummarna för att de oskyddade potatislanden skonas och att salladen i drivbänkarna framför stora växthuset är så frodig att grävlingen inte får lust att böka där. I sista bänken som maken monterade häromdagen skulle grönkålsplantorna stå nu, men det har varit alltför gassande där. Har hållit mig i skuggan och rensat och vattnat, vattnat.

Dagens pion har jag tappat bort namnet på. Men fin är den och blommar länge.