Särskilt tomater och gurkor mår bra av vallört vid fruktsättningen. Vallört innehåller inte så stora mängder kväve som nässlor, men riktligt med kalium och fosfor. Jag brukade skära av ovanjordiska delar ned till 5-10 cm ett par gånger per säsong, packa dem i stora hinkar, häll på vatten, förse med ock och låta stå ca 4 veckor. Nackdelen var att det stinker förfärligt när det börjar bli klart att använda gödselvattnet. Men i våras råkade jag läsa om en annan metod, i Året i köksträdgården av Tyra Hallsénius-Linde beskriver hon hur hon använder en hink med kran nertill och lägger vallörtsblast utan vatten i press i hinken. Ut kommer så småningom koncentrerad, nästan luktfri vätska som är hållbar upp till ett åt på svalt och mörkt ställe.
Det slog mig att jag hade några bokashihinkar som är kranförsedda nertill. Bokashimetoden fungerade inte för mig (det hela blev bara kletigt, illaluktande och bröts inte ner tillräckligt snabbt i odlingsbänkarna). Men kanske duger behållarna till framställning av vallörtskoncentrat? Det var värt ett försök.
Samlade en drös vallörtsblad och packade i en tom behållare,
en tung sten ovanpå den
vänta, vänta.
Efter två veckor kunde jag tappa den första koppen koncentrat. Kommer väl till pass eftersom jag har arrangerat en speciell låda till två citrongurkor jag fått av grannen. Lådan är fylld med enbart kokosfibrer. De innehåller inga näringsämnen att tala om utan näring måste tillföras kontinuerligt vid vattningen. Och här kommer koncentratet från vallörten väl till pass. Prövar mig fram med spädningen men måste leta på nätet efter rekommendationer. Återkommer här med uppgifter om jag hittar något.









