Utmaning: Hjälp Hotad Humla!

Hélena med bloggen Bland rosor och bladlöss har bett mig sprida humleuppropet och det gör jag så gärna. Faktum är att jag på sista tiden funderar väldigt mycket på humlorna. Hittills har jag inte sett en enda humla i krokusfälten på tomten och det oroar mig. Larmrapporter har förekommit, humlorna är hotade, främst av gifter i jordbruk och trädgårdsodling men även av monokulturer. Läs gärna mer om detta i Anna Vattenkannas informativa inlägg!

När vi var på trädgårdsmässan fotograferade vi en enda sak:

Humleholkar! Tanken var att bilden skulle inspirera barnbarnen att designa och bygga hus åt våra humlor. Men när jag tittar närmare på konstruktionen så undrar jag om humlorna verkligen skulle bli bostadspekulanter här.  När jag surfar runt på nätet ser jag att humlor gärna bygger bo i markhålor. Jag fastnar för följande klipp ur en bok från Naturskyddsföreningen, "Vilda grannar"

"Bygg ett humlebo

När vårsolen börjar värma upp trädgården vaknar humledrottningarna ur sin vinterdvala. De flyger ut och börjar omedelbart att söka efter mat. Därefter börjar de söka efter en plats att bygga bo på för att där lägga ägg och föda upp sina ungar. Humlor byggar ofta bo nere i marken, gärna i gamla sork- och musgångar och bon. Finns inga sådana i trädgården kan man ge dem något annat istället. Som ett blomkrukebo.

Gör så här: Tag en blomkruka av lera som är ca 15 cm vid. Se till att det finns ett hål i botten av krukan. Gräv ett hål i marken så att krukan får plats upp och ner och botten är i jämnhöjd med marken. Det är bra om platsen är solig och skyddad, gärna med högt gräs omkring. Fyll krukan till hälften med bomaterial. Bäst är material från gamla sork- eller musbon. Löst packat hö eller spån går också bra. Man kan be att få spån från en zooaffär som legat i musburarna och som luktar mus. Ställ ner krukan i hålet och packa jord omkring. Lägg några stenar runt hålet så liknar det ett naturligt hål mer." Ett annat sätt att hjälpa humlorna är att odla många nektar- och pollenrika växter. Här hos oss är Bolltisteln i särklass populärast

men även trädgårdstimjan som vi har som kantväxt lite varstans är uppskattad.liksom gurkört:

Så här års brukar humlorna tävla med våra bin om krokusarna - men i år syns alltså inga humlor till än och vad värre är - inga bin heller. Det är så sorgligt att jag nästan inte orkar skriva om det men vårt kvarvarande bisamhälle har dött under vintern. Och vi är tydligen inte ensamma om att ha drabbats av bidöd. I vår biodlarförening står nu många på kö för att få köpa avläggare som vi ska göra på föreningens bigård i sommar. Det visar sig att den som vi brukar kunna köpa nya samhällen från har misslyckats. Det finns inte ett enda samhälle till salu!

Utan bin blir humlorna ännu viktigare!

I uppdraget jag fick av Hélena ingår att skicka stafettpinnen vidare och jag hoppas att bonden Lotta med bloggen Vid Vätterns strand, trädgårdsmästaren Lisa med Lisas trädgårdsblogg Feed och blivande trädgårdsmästaren Anna med Lill-Hasta trädgård vill plocka upp den, berätta om humlor ur sina perspektiv!

Äntligen!

Efter långdraget datastrul och efter värsta vintern ända till för tio dagar sedan är jag äntligen på banan igen, både här i bloggen och i trädgården!

Västhustaken är lagade och de alldeles för tidigt sådda tomat- och chiliplantorna är på plats.

Många chiliplantor har blommat länge i vardagsrumsfönstret och Alban har redan stora frukter.

Även tomaterna blommar och sorten Moneymaker har presterat fina klasar med gröna tomater. Vi täcker över dem med fiberduk om natten eftersom det fortfarande är frost var och varannan natt.

Sättpotatisen står på förgroning i lilla växthuset...

...och utanför står rengjorda krukor och väntar på chilisar som ska placeras utomhus.

Alla rabatter är rensade...

och i köksträdgården har vi grävt upp de sjuka hallonplantorna och planterat sparris i stället.

Det är svårt att tro att det bara för tio dagar sedan såg ut såhär i köksträdgården med omnejd!

"Döden döden"

Så inledde Astrid Lindgren och hennes systrar de dagliga telefonsamtalen och därefter pratade de om trevligare saker. Jag travesterar Astrid och säger: Vintern vintern!...

...och sedan är det slutpratat om detta elände för min del.

Har haft en hel del datastrul men hoppas att det mesta nu är avklarat. Ett problem jag fortfarande har är att jag inte kan använda min telia-mail. Nås bara på g-mail, länk finns i högermarginalen.

Vår lya i San Michele

Här är vi inhysta i en lägenhet som heter Ginestra, Ginst. Alla drygt tio gästlägenheter har växtnamn: Salvia, Rosmarino, Limone, Lavanda... Rena trädgårdspoesin!

Vårt vardagsrum

där vi intar våra frukostar

Johans arbetsplats där han ska sitta och skriva sin bok

Köket, här har man självhushåll, det är alltså inget pensionat utan man får fixa allt efter bästa förmåga.

I går kväll under Earth Hour tände vi en brasa i öppna spisen och njöt av tillvaron!

Idag är det min sista dag här, det blir en lååång vandring upp till Capris högsta topp och över till sydsidans finaste utsiktspunkt.

Paradiset?

Efter en morgonsväng till grönsaksmarknaden, bagaren, köttboden, ostbutiken och specerihandlaren tog vi oss till byn stora sevärdhet San Michele Arcangelo, ärkeängeln Mikaels kyrka.

Hela golvet är täckt av en gigantisk paradismålning på keramikplattor från 1761. Man får tassa runt på smala spångar längs kanterna för att beskåda härligheten.

Här finns förutom Adam och Eva och ormen i kunskapens träd

ett myller av djur

en del naturtrogna

andra bisarra.

Lejonet blev min favorit!

Ju mer vi lär känna Anacapri desto mer gillar vi byn och dess omgivningar. Lite av ett paradis faktiskt, åtminstone för en frusen trädgårdsnörd som längtat efter vårblommor...

Promenader i närheten

I morse strosade vi längs terrasserna här i San Michele bort till trädgårdsmästarens domäner. Han har just börjat plantera ut massor av Cineraria som han dragit upp. Hela växthuset i bakgrunden är fullt av dem och några knoppiga exemplar står här utanför och väntar.
 

Är det bara jag som har svårt att motstå lerkrukor?

Över hela krukplatsen svävar mimosan med sina påskgula ulltofsar.

På eftermiddagen tog vi en stillsam promenad i Anacapri. (Fortfarande protestera mina benmuskler mot alltför ansträngande rörelser, har fått reda på att det var 981 steg i den där branta trappan vi gick nerför i tisdags.)

Vi letade oss fram till Boffe, en genuin del av stan som enligt obekräftade uppgifter fått sitt namn efter de luftbubblor, boffe, som bildas på nybakt bröd, eftersom taken här har små bubbelliknande kupoler.

Här bor säkert inga fattiglappar men vad vi kunde se var det inte invaderat av turister eller utlänningar heller.

Fint var det i alla fall.

Träningsvärk!

Vaknade med aj-aj-värk i benen, närmare bestämt i de muskler som får jobba extra mycket när man knatar nerför branta trappor under ett par timmar.

Vi kan väl gå till fyren på öns sydsida, sa Johan.  Det är inte så långt dit och träningsvärken försvinner om man går lite.

Okej då.

Vi travade iväg. Det var fyra kilometer till fyren och värken försvann inte. Men det var en fin promenad...

Genom Anacapri

längs smala gränder där bilarna obegripligt nog tar sig fram och ibland till och med kan mötas

förbi igenvuxna trädgårdar (ingen rensar ogräs här - varför?)

återigen längs häftiga stup

och förbi troll som stirrar på en ur bergsväggen

Vy över viken vid fyren med lavendel i förgrunden, ännu inte i blom men vackert grågrön.

Från fyren tog vi bussen tillbaka till Anacapri och handlade salladsgrönsaker och buffelmozarella till lunch. Medan vi åt kom en katt på besök. Den blev mycket förtjust i färskosten så vi döpte den till Mozarella och den bestämde sig för att adoptera oss.

Nu sitter jag här och bloggar och tror inte att jag kommer att kunna resa mig från stolen utan hjälp. Aj aj. Ännu en härlig dag på Capri är till ända.