Kulturarv 2: Gamla potatissorter från Skottland via Madame C

När Charlotta på bloggen Cesars trädgård (rekommenderas varmt!) meddelade att hon kunde dela med sig av den fantastiska samling kulturarvspotatis som hon i sin tur fått av en samlare - slog jag till bums! En annan bloggare, Eva Linnéa, ställde upp som potatiskurir. Visst är trädgårdsbloggare otroligt generösa, vänliga och hjälpsamma! Så för en dryg vecka sedan kunde jag placera ett femtiotal små knölar i en låda med fuktig torv. Rötter och små fina groddar utvecklades snabbt och igår satte jag ut dem i finaste odlingsbädden.

Knölarna kommer från gamla sorter från hela Storbrittanien som har mikropropagerats i Skottland. Mikropropagering går till så att man väljer ut de bästa och friskaste exemplaren och klonar dem i glasbehållare! På så sätt håller man liv i värdefulla sorter. Och nu ankommer det på mig att förvalta de skatter jag fått och förhoppningsvis producera sättpotatis så att jag i min tur kan dela med mig till intresserade trädgårdsbloggare. Tack för gåvan Charlotta och tack för hjälpen Eva Linnéa!


Sorterna varierar mycket i form, färg, egenskaper och storlek. Den minsta här på bilden, 'Mr. Little's Yetholm Gypsy' (!) är som en vindruva ungefär och är mycket speciell med sitt trefärgade skal i blått, rött och gult..


Övriga sorter jag fått av Charlotta är:
Epicure
Sharpes Express
Brittish Queen
Sinfonia
King Edward Red
Highland Burgundy Red
Abundance
Ulster Chieftan
Evergood
Arran Victory

I höst när vi provsmakar dem ska jag skriva mer om dem. Några av sorterna finns beskrivna här hos Charlotta.

Kulturarv 1: Växter från Linnés trädgård

När maken pensionerades från sin tjänst i Uppsala fick han en stor korg med plantor från Linnés Hammarby!
Tre av dem bor nu i vårt woodland bland rhododendron och magnolior, de har klarat vintern bra och ser ut att trivas.
Skogsbingel, Mercurialis perennis (L.), är en friskt grön marktäckare med oansenliga blommor i maj. Den är tvåbyggare, han- och honblommor sitter på skilda plantor. Linné lär ha blivit fascinerad av skogsbingeln som fick stå modell för hela hans sexualsystem! Det är därför skogsbingeln finns med på hans hundrakronorssedel.
Vår skogsbingel breder ut sig under en magnolia 'Susan'. Skogsbingel användes tidigare för att framkalla diarréer men klassas numera som giftig.
Alpsockblomma, Epidemium alpinum (L.), har ett illgrönt bladverk och små men mycket speciella blommor.
Linné nämner i sina trädgårdsanteckningar att han sått den på Hammarby och den växer fortfarande på samma ställe - så våra alpsockblommor härstammar i rakt nedstigande led från Linnés egna plantor!
Alpsocksblommans rötter har i Kina använts för att framställa ett potenshöjande medel. Även Linné klassade alpsockblomman som medicinalväxt men jag har inte lyckats hitta information om hur den användes i Sverige.

Den vintergröna och dekorativa hasselörten, Asarum europaeum (L.), är fridlyst i vilt tillstånd men vanlig i trädgårdar där den ibland kan utvecklas till ett veritabelt ogräs. I vårt woodland är den än så länge beskedlig.
Hasselörtens rätter användes förr som kräkmedel och urindrivande medel men hela växten är starkt giftig och numera avråds vi från att försöka tugga i oss den.
Hammarbytaklök, Jovibarba globifera (L.), har vi planterat i stenpartiet där den samsas med en av Linnés favoritörter, vildsmultron. Hammarbytaklök blommar i juli-augusti med ljusgula blomknippen i toppen av långa kraftiga stänglar. Som all taklök är den en suverän läkeväxt med ungefär samma effekter som aloe vera – men jag nöjer mig med att klappa den lite försiktigt då och då och sända han Carl en tanke och ett tack.

Vad håller jag på med egentligen?

Ibland undrar jag varför jag sliter med rabatterna när tomten kryllar av fräscha vilda blommor som avlöser varandra hela säsongen. Just nu är det gullvivor som dominerar.

Här en tuva mandelblom med getrams i bakgrunden. Och violerna och liljekonvaljerna och, ja, maskrosorna förstås...

Men jag vill nog inte vara utan våra odlade växter heller. Tulpanerna är fortfarande fina:


Magnoliorna turas om att fladdra över woodland

och i stora krukan vid lilla växthuset blommar första klematisen.

Pilkoner och barnbarnshelg

Nu har sjutton av våra tjugotre pioner fått korgstöd. Till de jättestora får jag hitta på andra lösningar och trädpionerna behöver ju inte stöd.

Det blev några pilkoner över. Funderar på att låta luktärterna som väntar på utplantering få klättra på dem. Har plats här i rosenrabatten utanför kökslandet. Testar att ställa ut konerna, först upp och ner som Annika föreslår, men jag lyckas inte gräva ner dem djupt nog så om jag ska använda dem får det bli så här – kanske?


Den gångna helgen blev härligt intensiv med fyra föräldrafria barnbarn här, spralliga och pratglada tjejer, den yngsta åtta år, den äldsta fjorton. Då och då lånar de kameran. Här en förgätmigej med Emmys ögon:


och här tulpaner ur Albas synvinkel


Ofta ser de sådan som jag inte har upptäckt, till exempel att daggkåpan under varma och soliga dagar pressar ut vattendroppar ur bladkanterna!

Felkonstruerade?

När jag fyllde år i vintras fick jag tolv pilkoner i present. Sedan dess har de stått i trädgårdsförrådet och varje gång jag har haft ärende dit har jag funderat hur jag skulle kunna använda dem.


De är fint flätade och jag gillar naturmaterial - men om jag sätter luktärter eller andra klätterväxter runt basen, blir det inte väldigt trassligt upptill?

I morse när jag gick den vanliga rundan i trädgården och plockade sniglar blev jag stående framför pionterrassen. Pionerna börjar knoppas och snart måste jag stötta dem på något sätt, helst inte med de illgröna plastklädda stöden. Kanske kan man fläta några stöd?


Det var då jag fick idén. Hämtade pilkonerna och en sekatör. Testar. Vad tycks?

Oj! En snok - eller?

Håller på att förbereda plantering av nyinköpta perenner när jag råkar kasta en blick mot timjansnåret vid uteplatsen.


Ser direkt att det inte är vår vanliga snok, den som har bott här längre än vi och som är mycket större och försedd med gula fläckar bakom ögonen. Den här är helsvart, cirka en halv meter lång och mycket vaksam. Det blir jag också, ormen ligger nämligen alldeles intill vår uteplats, mitt emellan den blommande rhododendronbusken och den stora stenen till vänster i bilden nedan:


Googlar och blir alltmer övertygad om att vi faktiskt har en svart huggorm på obehagligt nära håll. Den här gynnarens huvud var klart kantigt, tydligen ett säkert tecken.

Själv kan jag stå ut med reptiler i trädgården men ett problem är att Tim inte alls reagera på ormar. Under många promenader i vildmarkerna runt omkring har vi kunnat konstatera att han inte "ser" huggormarna. Vad händer om han råkar trampa fel?

Inlägget som försvann

I går kväll gjorde jag ett inlägg med rubriken Vår vilda tomt. I morse var det borta! Och det har inte gått att logga in på hela dagen. Nu när jag kommer in igen är inlägget försvunnet även från redigera-inlägg-arkivet. Är det bara jag som råkat ut för detta?

Får plocka fram bilderna igen ur fotomappen och försöka återskapa texten - kladden är uppeldad.

Tog en promenad med hunden i de vildare delarna av vår stora tomt. Här finns mossiga berg...

...bäckar...

...risiga områden efter elbolagets röjningar längs kraftledningarna...

...och barnbarnens vissna koja från i fjol.

Även på den inhägnade delen av tomten är det bitvis ganska vilt. Här gör blåbär och vitsippor ideliga försök att ta sig in i stenpartiet men motas bort.

Nu håller jag tummarna för att Blogger inte brakar ihop igen!