Idag var det varmt och fint mitt på dagen och vi bestämde oss för att inspektera våra bikupor och pudra med florsocker mot varoakvalster, något vi gör varje vecka när vädret tillåter.
.
I den första kupan mådde bina jättebra, lugna och fina, inga synliga kvalsterangepp, full aktivitet, Johan kunde se både täckta och otäckta celler med yngel och dessutom en del honung som de hunnit samla. Vi satte in några extra vaxramar, städade lite och pudrade för säkerhets skull.
Samhälle nummer två, som var det starkaste förra året, verkade också lungt och livaktigt, men när vi plockade bort isoleringsplattorna runt ramarna där bina håller hittade vi – DROTTNINGEN DÖD! Panik! Det vill säga, jag fick panik. Johan var lugn, bina var lugna, men jag ringde förstås genast till en erfaren biodlare i vår förening. Hjälp! Hon rådde oss att kolla igenom kupan efter yngel och eventuella drottningceller. Om negativt skulle vi flytta över en ram med otäckta yngelceller från det andra samhället så skulle bina säkert dra upp en drottning.
När jag kom tillbaka efter telefonsamtalet hade Johan redan hittat minst en stor fin drottningcell i det drabbade samhället. De håller alltså på att fixa problemet själva! Förunderliga bin! Om ett samhälle råkar ut för plötslig drottningförlust av någon anledning, bygger de alltså ut några vanliga yngelceller till mångdubbel storlek samtidigt som de matar larverna där med bidrottninggelé. I stället för att bli ett sterilt arbetsbi som alla andra blir ynglet en bidrottning med förmåga att para sig och sedan lägga ägg i upp till fem år! Om samhället drar upp flera bidrottningar samtidigt blir det en kamp på liv och död mellan dem innan den starkaste står ensam kvar och kan flyga ut och leta efter en drönare att para dig med. Sedan återvänder hon till kupan och börjar jobba. Hela processen tar någon vecka och sedan är samhället i full gång igen.
Vi avslutade inspektionen med att pudra lite försiktigt i den drottninglösa kupan och sedan bädda in dem igen.
Nu håller vi tummarna!
