Nyårsaftonsnöje

Årets sista dag bjöd på drygt tio plusgrader (varmaste decemberdygnetpå 10 år, lite skrämmande) så jag passade på att

rensa ogräs i hela köksträdgården!!! Den gröna barnstolen som syns på bilden är perfekt för en mormor/farmor som måste vara rädd om ryggen. Det blev till och med en hink med maskrosblad och nate till hönsen stora förtjusning.

Sex skottkärror fulla med ved blev det också. innan det mörknade.

Det gamla vedförrådet räcker vintern ut och vår täljstenskamin sprider härlig värme i hela torpet.

Här kurar vi i kväll och spelar operamusik på hög volym för att Tim inte ska må alltför dåligt av smällare och raketer.

Till sist ett nyårskort signerat yngsta barnbarnet. Under hela vår vistelse på Gotland släppte hon ritmaterial och papper bara när hon skulle äta och sova. Med denna Monet-inspirerade akvarell önskar jag än en gång alla som tittar in ett fint 2017!

Nytt år, nya tag

Temat för Blommig Fredag den här veckan är passande nog 2017. Och det kan inte hjälpas, det som dyker upp (efter all oro för världsläget med den där Trump och syriensoppan och klimatkrisen och bostadseländet i landet och... glädjen över alla fantastiska människor på Gotland som ställer upp för flyktingar och över allt annat som inger hopp och tro på människan), alltså det som sedan dyker upp är torpets att-göra-lista:

- Isolera verandan, sätta upp innerpanel och måla in- och utvändigt;

- Kalka murarna i och utanpå orangeriet;

- Komma överens om hur vi ska göra med golvet: tegel eller betongfärg?

- Måla fönsteromfattningar med vit linoljefärg och tvätta-fönster-spången med svart lasyr, vitkalka murarna nertill och vid skorstensstocken;

- Så perenner till resten av rabatten runt orangeriet och sommarblommor till köksträdgården;

- Fylla nya rabatten vid torpets östsida med plantor, egensådda perenner och inköpta rosor;

- Skaffa solpaneler.

Men också se till att njuta av trädgården och naturen runtomkring, träffa barnbarn och vänner, ta en tur till Botan i Göteborg, övertala syrran i Spanien att komma hit och vara här riktigt länge...

Till alla som tittar in här önskar jag ett riktigt Gott År Tvåtusensjutton!

Hemma igen

Julhelgen på Gotland blev helt underbar! Vädret var fint och jag passade på att bekanta mig närmare med alla djur som bor på gården:

Gutefåren som blivit mycket sällskapligare nu när de går i inhägnader kring ladugården.

Ankorna som vimlar omkring överallt

Tre nya lagårdskatter som håller råttfritt i uthusen, här syns två av dem, ganska skygga än så länge

till skillnad från innekatterna av rasen singapura, en av de minsta kattraserna.

Höns finns här också och en helsvart tupp som ser beskedlig ut när barnbarnet lyckas lyfta upp honom i famnen men som skoningslöst anfaller om man vänder ryggen till! Inte roligt!

Alba visade sin fantastiska ateljé på laduloftet .

Massor av god mat har vi stoppat i oss, störst succé på julbordet gjorde svartkålen som jag tillagar så här:

300 g finskuren svartkål (jag tar bort det grövsta på "skaften")
1 dl finhackad gul lök
2-3 hackade vitlöksklyftor
3 msk olivolja
4 dl grädde
salt och nymald svartpeppar
1,5 dl riven parmesan
2 dl rostade pinjenötter

Jag börjar med att rosta pinjenötterna. Sedan fräser jag lök, vitlök och svartkål i olivolja i en stor stekpanna och rör om med en stekspade  under några minuter. Tillsätter grädden, det hela får puttra ytterligare några minuter, smakar av med salt och peppar, tillsätter parmesan och till sist pinjenötterna. Om pannan behöver värmas på innan servering väntar jag med parmesanen och pinjenötterna.

Här hemma har jag tagit itu med vedhuggning. Lagret av stockar har blivit ansenligt, drygt tre kubikmeter, så jag har inga sysselsättningsproblem den närmaste veckan!

Den suveräna vedklyven får jag låna av en av våra fantastiska grannar!

God Jul!

Nu piper vi iväg till Gotland och storfamiljen där för att fira jul bland barnbarn, katter, hundar, häst, gutefår, ankor och höns! Våra egna höns och torpet här tar våra husvakter hand om:-) Därför vill jag redan nu önska alla bloggvänner en riktigt God Jul med mina bästa recept på sillinläggningar som vi tar med till det i övrigt helt vegetariska julbordet på Gotland.

Först en inläggning med asiatisk smak.  Till en burk så kallad inläggningssill kokar jag en lag på 1,5 dl vattten, 0,5 dl ättika 12% och 2 dl socker.  Medan lagen svalnar skär jag en ekologisk lime i tunna skivor, skalar och skivar 2 cm ingefära, hämtar en purjolök från köksträdgården, rensar och skär i tunna strimlor, plockar fram lite stark skivad chili och ca 1 matsked hackade korianderblad ur frysen.
Jag sköljer sillfilerna och skär dem i lagom stora bitar. Varvar sill och det övriga i en glasburk och häller på lagen så att sillen täcks. Bör stå minst ett dygn i kylen innan servering (gäller alla mina inläggningar).

Nästa inläggning kryddas med apelsinskal och stjärnanis. Till lagen tar jag 1,5 dl vatten, 0,75 dl ättikssprit 12%, 1 dl strösocker, 1 lagerblad och 4 stjärnanis, kokar upp och låter svalna. Skär en liten rödlök i tunna skivor och strimlar skalet av en ekologisk apelsin (ser upp så att inget av det beska vita kommer med). Sköljer hastigt av sill från en burk inläggningssill och skär i bitar, varvar dem med lök och apelsinstrimlor i glasburk och så på med lagen.

Till sist en för oss ny inläggning. Hur den smakar vet vi inte än men utseendemässigt är den julgrann så det förslår! Här har jag följt ICA:s recept på Lingonsill.

Idag vid elvatiden inträffar Vintersolståndet! Värt att fira!!! Nu vänder det.

God Jul och Gott Nytt Solår!

Nolltolerans mot revfingerört!

Sedan några år har vi fått ett nytt ogräs att tampas med:

Potentilla reptans, revfingerört. Hittills har jag rensat bort den lite halvhjärtat och utan större framgång. Men nu ska det bli ändring! Revfingerört hamnar på nolltoleranslistan tillsammans med kirskål, åkerfräken och tistlar.

Inför detta inlägg, föranlett av veckans tema Nolltolerans i Blommig Fredag, har jag tagit mig samman och gjort grundliga efterforskningar. Mina farhågor bekräftas: ett invasivt och svårbemästrat ogräs. Örten sprider sig som synes med långa utlöpare där varje bladrosett slår rot efter ett tag. De är varken särskilt stora eller djupa, rotkvastarna, men attans vad de sitter fast! I vår lerjord är det nästan omöjligt att bara rycka upp dem till skillnad från själva revorna som lätt kan rivas bort. Men blir rötterna kvar kommer snart nya plantor. I fortsättningen kommer jag att gräva, gräva, gräva med min bästa rotborttagare!

Och revorna är kanske inte det värsta. Fröna sprids långa vägar av både människor (skor, kläder) och djur (Tims päls till exempel!) Varje frö har vad jag kan se på vissa växtplanscher en liten krok eller hulling som kan haka sig fast.

Blommorna är gula, 1-2 cm i diameter och ganska söta. Örten blommar från mitten av juni till och med augusti så det blir en lång period med dagligt arbete att spana och klippa bort dem så fort de visar sig. Nolltolerans som sagt!

Det började för några år sedan i gamla jordhögar här utanför lilla växthuset. Då noterade jag dem bara men gjorde ingenting. Här kommer jag att ta bort det jag kan och köra med marktäckning under några år. Förstår att det gäller att kolla ytterkanterna kring täckningen eftersom revorna lätt letar sig ut.

Sedan dök de upp här i en skrovlig slänt utanför torpets norra sida. Här fann tidigare ett av våra bästa smultronställen - men i år hade revfingerörten helt tagit över och smultronen nästan försvunnit. Vi kommer att gräva bort hela slänten och bygga en liten åsnetrappa omgiven av marktäckare i ny ogräsfri jord.

Ytterligare ett ställe där revfingerörten har slagit sig ner är pionterrassen, tyvärr. Här har jag från början varit ganska ihärdig men inte tillräckligt. Det ska bli ändring på det!

Som tur är finns den inte alls i köksträdgården som ligger alldeles intill nya orangerirabatten, så här gäller det bara att vara uppmärksam och fortsätta rensa/skyffla/täcka som hittills i kökslanden och att hålla uppsikt över orangerirabatten.

Tack Hélena med Blommig Fredag som fick mig att tänka till ordentligt kring det här problemet! Fler inlägg på temat finns här.

Till sist vill jag göra reklam för en helt fantastisk bok som jag fick när jag fyllde år nyligen. Har precis börjat läsa den men förstår redan att den kommer att ge mig en helt ny relation till träd!

Något nytt? – Nix!

Här händer i stor sett ingenting. Alla projekt står stilla på grund av Vinter.

En hel del av den enorma jordhögen finns kvar.

Nyaste rabatten behöver påfyllning

Orangerirabatten likaså. Själva orangeriet väntar på att få innergolv lagt och murar målade. isolering av verandan får vänta till våren. Allt är som vanligt. I stort sett.

Men om jag tänker efter och släpper de stora projekten så planerar jag faktiskt några nyheter. Har bestämt mig för att odla färre grönsaker nästa år och i stället satsa på sommarblommor. Tänker mig en köksträdgård med mest bladgrönsaker, vitlök, kryddväxter och potatis och en explosion av färger!
Massor av krasse

och givetvis de mörkröda, s.k. svarta solrosorna men också mycket annat aldrig prövat förr.

Till exempel ska jag försöka så en massa stockrosor!

En annan nyhet är att jag inte kommer att så några egna tomater utan köpa plantor hos Lisa med Lisas Trädgård!

Fler inlägg på temat "Något nytt" hittar du Hos Hélena med Bland rosor och bladlöss .

En charmör

I somras började det krylla av leopardsniglar i vår trädgård. Enstaka ex har vi sett under ca 10 år, främst vid och i jordkällaren. Men nu fanns de plötligt överallt och i mängd.

Vissa kvällar under augusti när vi gick på jakt efter mördarsniglar, åkersniglar, trädgårdssnäckor, stötte vi på fler leaopardsniglar än spanska skogssniglar!

Det var hög tid att inhämta kunskap om denna vackra och harmlösa snigelart. Jag blev både charmad och fascinerad.

Limax maximus, leopardsnigeln (jag föredrar att kalla den så och inte pantersnigel eftersom pantrar egentligen är svarta varianter av leoparder eller jaguarer och eftersom dessa sniglar är klart leopardmönstrade) är en ganska ny art i Sverige, kom tydligen ungefär samtidigt som den spanska skogssnigeln och antagligen på samma sätt. Leoparderna äter främst dött växtmaterial men vi har sett dem ge sig på och käka upp levande spanska skogssniglar vilket bekräftas av norska snigelforskare. Ska man vara petig är det alltså dessa sniglar som är de egentliga mördarsniglarna! Spansk skogssnigel mumsar i sig döda släktingar men också snigelägg, t.ex. ägg från leopardsnigeln, men vad jag vet ger den sig inte på levande sniglar.

Leopardsnigeln hör till släktet kölsniglar och kan bli uppemot 18 cm lång.

Den är tvåkönad men kan inte befrukta sig själv utan måste leta reda på en kompis och sedan vidtar en fascinerande akt. Nedanstående bildserie har jag fått låna av Elizabeth Magnusson Rune med bloggen radhus-liv.blogspot.se  (Tack!)

Den ena snigeln har tillverkat en lång slemsträng som den satt fast på en vägg och hänger i. Den andra snigeln slingrar sig runte den första.

När de har ett stadigt grepp om varandra skickar båda ut sina spermieledare

som slingrar ihop sig

Så småningom blir nederdelen av sädelsledarna klockformade och på något sätt sker utbytet av sädesceller i klockorna, riktigt hur det går till har jag inte lyckats hitta information om.

När utbytet är avklarat drar de in sina respektive spermiepaket i kroppen där befruktningen av äggcellerna sker.

Den ena snigel ger sig av

medan den andra som stått för fasthållningen käkar upp sin slemsträng innan den knallar iväg.

Visst är det fascinerande!

Fler inlägg på veckans tema i Blommig Fredag, "en charmör", hittar du här.